Inför föreställningen Kolarhistorier av Dan Andersson finns det möjlighet att låna en mindre utställning. Foto och texter som väl beskriver villkoren i skogen och arbetet med milan. Bilderna är framtagna med benäget stöd av Riksantikvarieämbetet. Här följer ett urval.

Utställning

Platsen för en gammal mila kan ofta ses i skogen som en kolbotten. Lokalisering av kolbottnar underlättas av att vegetationen där ibland avviker från omgivningens växtlighet eller att det är gropar grävda omkring den. Kolbottnar kan vara antingen runda efter resmilor, eller rektangulära efter liggmilor. Överblivet kol vid kolbottnarna är ännu idag fullt användbart. 

Genom att täcka en hög av ved med jord, torv, gräs och sand och sedan tända eller på fackspråk värma milan sattes förkolningen igång. Milan måste sedan övervakas dag och natt av kolare som bodde i skogen i kolarkojor. Från milorna transporterades sedan kolet till försäljning, eller användning, med hjälp av hästforor. Kolningen i Sverige upphörde i stort sett i samband med krigsslutet 1945.

Kolarkoja kallas den temporära bostad som kolare ofta var hänvisade till under kolningsarbetet. När kolarkojan var aktiv så löpte ofta väggfasta sittbänkar/sovplatser utmed långsidorna. Ingången vette oftast mot själva kolbotten, d.v.s. platsen för kolmilan. Om man från insidan av kolarkojan inte såg kolbotten var det viktigt med en fönsterglugg eller dylikt så att milan kunde övervakas dygnet runt.